Jag kan inte tänka mig frisk – varken genom kvantfysik eller motiverande citat

Ni har säkert inte missat DN:s uppmärksammande av boken ”Livet med kvantfysiska glasögon”, som ni kan läsa här. Alla skriver om den, och kanske är ni redan trötta på att läsa om författarnas struntprat men jag måste ändå ta upp det eftersom den gör mig så fruktansvärt upprörd. Boken är nämligen inte bara en stor förolämpning mot vetenskapen, utan också mot personer som mig – det vill säga sjuka. I intervjun med DN berättar nämligen en av författarna, Titti Nordieng, att det inte finns sjukdomar. Varken cancer, alzheimers eller ebola. På frågan om hur man förklarar ebolaepidemin i Västafrika svarar hon såhär:

”Då måste vi prata om det vi kallar morfiska fält. Om sjukdom är information, och människor med liknande information och liknande övertygelser samlas tillsammans, så sprider det sig och manifesteras i en sanning, något som blir något fysiskt”, säger Titti Nordieng.

Hon har också lösningen på hur man kan bota detta:

”Det man kan göra själv är att avsäga sig informationen som fältet ger, som att säga upp en prenumeration. Min erfarenhet är att när vi börjar titta in i det vi kallar sjukdom, och vad den är ett uttryck för, då börjar det lossna, då kan vi hitta vår väg mot hälsa. När vi blir vänner med våra kroppar och med det som gör ont, och det vi är rädda för. Då kan läkningen börja. Då når vi den flödande energin som gör att vi mår bra.”

Författaren har visserligen försökt bortförklara sig med att det bara är en ”mindfulnessövning” – men hennes citat ovan visar rätt tydligt vad hon står för. Nu är ju det här ett extremt och aningen absurt exempel på dessa åsikter, men det går att se tendenser till dem överallt. Inte minst i tränings- och hälsovärlden, där citat som ”det enda som sätter gränser är din vilja” eller ”du kan bara du vill” anses vara peppande. Och det kanske det är för friska människor, men för mig som har en kronisk sjukdom känns det bara ignorant och felaktigt. För precis som författarna av boken så tror dessa folk att handikapp och sjukdomar inte är något hinder – så länge du bara vill det tillräckligt väl.

Men hur mycket jag än vill kan jag inte tänka bort hjärntumören som jag föddes med, och än mindre den lilla resten som finns kvar sedan operationen och som kan börja växa igen när som helst. Jag kan inte med hjälp av varken kvantfysik eller inspirerande citat bygga upp en hypofys som ersätter min icke-fungerande, och som börjar producera alla hormoner jag saknar. Det här innebär också att jag, hur mycket jag än önskar det, inte orkar ställa mig och laga en hälsosam måltid när jag kommer hem från jobbet eftersom det är tillräckligt jobbigt att hålla sig vaken. Och det är rätt svårt att känna att vi har samma förutsättningar, när du funderar på om du får i dig tillräckligt mycket protein under träningspasset medan jag oroar mig över om jag får i mig tillräckligt mycket kortison eftersom jag kan dö annars.

Så när du, som en helt frisk människa, har gått ner i vikt och skriver att ”kan jag så kan alla” och att ”ingenting är omöjligt om du vill det tillräckligt mycket” så känns det faktiskt inte ett dugg motiverande. Det blir snarare ett skuldbeläggande, som om det handlar om att jag inte vill det tillräckligt mycket när det egentligen beror på en kronisk sjukdom som jag aldrig kommer slippa. Som om jag är en sämre människa än dig för att jag inte är lika smal, vältränad, pigg eller glad. Om sanningen ska fram så gör det ingenting att jag inte är det – jag trodde aldrig jag skulle träna så mycket, jobba med det jag gör och klara mig på egen hand när jag först fick den här sjukdomen. Men bara du förstår att vi har olika förutsättningar, och att det inte är min vilja eller mitt tankesätt som det är fel på.