Hur mitt liv fortfarande påverkas av de många åren jag var besatt av att räkna varenda kalori jag stoppade i mig.
Jag var 17 år när läkarna upptäckte att jag hade en hjärntumör stor som en pingisboll på hypofysen. Redan dagen efter beskedet opererades den bort eftersom den kunde ha gjort mig blind när som helst. Följden blev en sjukdom som heter hypofysinsufficiens.
När jag vaknade upp hade jag alltså plötsligt ingen egen hormonproduktion och var totalt beroende av kortison flera gånger om dagen. Det och sannolikt fler faktorer som ännu inte är helt kända leder till att i princip alla som drabbas av det går upp i vikt.
Och precis som läkarna hade varnat mig för pekade viktkurvan brant uppåt. Jag var som sagt bara 17 och är inte ens säker på att ordet ”kroppspositvism” existerade, så min första och enda instinkt var att sätta stopp för det.
Det var starten på flera år där jag var som besatt av att räkna varenda kalori jag stoppade i mig. Och trots att många år har passerat sedan dess har det satt djupa spår i mig, och påverkar mig än idag både fysiskt och psykiskt – här är några exempel på hur.
1. Jag har fortfarande svårt att tolka mina mättnadskänslor
Under en så lång tid var det kaloriräknarapparna som avgjorde när jag hade ätit klart, och jag gjorde allt jag kunde för att ignorera (bristen på) mättnadskänslor. Och det är något jag märker av än idag. Jag kan nämligen fortfarande ha extremt svårt att tolka och förstå kroppens mättnadssignaler.
Det kanske låter extremt, men jag har hört liknande historier från mängder av personer som precis som mig varit nära nog besatta av att räkna kalorier. Och jag är ärligt talat inte säker på om jag någonsin kommer få en helt naturlig relation till mina mättnadskänslor.
2. Jag måste skippa vissa träningsformer
Jag kan till exempel inte ens tillbringa fem minuter på konditionsmaskiner som visar hur många kalorier jag har förbrukat. Jo, jag är högst medveten om att siffran sällan stämmer och skiter fullständigt i den egentligen. Ändå vet jag att jag kommer memorera den av gammal vana.
Och nästa gång jag ska äta vet jag att siffran kommer finnas med i mitt medvetande, och få mig att jämföra den med kaloriinnehållet i det jag äter. Detta trots att jag kanske bara har trampat på en crosstrainer eller sprungit på ett löpband i några minuter.
3. Min uppfattning av vad som är ”hälsosamt” är fortfarande skev
För mig var ”hälsosamt” så länge synonymt med lågt kaloriinnehåll. Det innebar att jag till exempel kände mig nyttigare när jag åt kokosbollar som mest innehöll luft än en fruktsallad full av näring. Och dessa tankegångar kan fortfarande sitta i.
Då måste jag påminna mig själv om att antalet kalorier inte är det som avgör vad som är hälsosamt, utan att det finns så mycket mer som påverkar. Observera att det såklart är okej att välja kokosbollen framför fruktsalladen – men gör det inte baserat på kaloriinnehållet.
4. Jag räknar undermedvetet ut kaloriinnehållet
Efter så lång tid av nitiskt kaloriräknande (där jag till och med i efterhand försökte laga liknande måltider som jag hade ätit ute för att kunna väga varje ingrediens) har jag ofta en rätt bra uppskattning om hur många kalorier som ligger på min tallrik.
Detta är totalt ofrivilligt från min sida, och jag hade helst varit utan denna ”superkraft” eftersom den stundtals får mig att vara nära att falla tillbaka i gamla hjulspår. Hittills har jag i alla fall lyckats ta mig upp på rätt väg.
5. Jag triggas extremt lätt av dietsnack
Du har givetvis rätt att prata hur mycket du vill i lunchrummet om din diet, hur få kalorier du äter och vad din tråkiga sallad innehåller. Men tänk på att det är stor sannolikhet att åtminstone någon av dina kollegor kommer påverkas av detta.
Något så litet kan nämligen vara droppen som triggar ett skadligt ätbeteende. För min del får jag omedelbart en reflex att jag minsann inte ska vara sämre. Överkänslig? Kanske. Men det är vad alla dessa kaloriräknarappar har gjort med mig.
Slutligen: mitt syfte med det här inlägget är inte att helt avskräcka från att räkna kalorier, för vissa fungerar det säkert jättebra till en viss gräns. Men det är en varning om vad som kan hända om det gå för långt.