Om hur det som hände för tolv år sedan fortfarande får mig att mest vilja gråta när våren närmar sig.
Det är så här jag helst njuter av vårsolen. Som en studiolampa för snygga selfies. Som jag sedan kan stänga av genom att fälla ner persiennen. Ni som följer mig har hört det innan, att våren är extra jobbig för mig (ja, och då är jag ju inte särskilt stabil resten av året om vi ska vara ärliga).
Anledningen är att det var ungefär den här tiden på året – närmare bestämt den 12:e februari 2010 – som min hjärntumör opererades bort. Det hade inte ens gått ett dygn sedan beskedet, eftersom den låg där och lurade stor som en pingisboll och riskerade att göra mig blind när som helst. Men det handlar inte just om det datumet.
Trodde det var över
För ja, det var ungefär 12 år sedan jag vaknade upp och fick veta att operationen var lyckad. Jag kunde till och med läsa på en namnskylt, vilket var ett enormt framsteg eftersom jag knappt hade kunnat urskilja personers ansikten ens när de stod framför mig den senaste tiden.
Och jag trodde nog för en stund att det var över där och då. Att jag snart kunde återgå till mitt normala liv som 17-årig dansare. Men sakta men säkert började jag förstå att det var långt ifrån det som väntade. Att tumören visserligen var godartad men att den satt på hypofysen, delen av hjärnan som styr i princip alla hormoner.
Bara början
Jag började inse att det här bara var början. Att jag skulle behöva ersätta alla hormoner med läkemedel resten av livet. Att vissa av dessa, som kortison, var så totalt livsviktiga för mig att jag skulle dö om jag var utan dem två dygn. Att en vanlig magsjuka eller extra mycket stress skulle kunna kräva akutvård.
Och så det faktum att jag inte ens hade lämnat rullstolen innan mina läkare berättade att i princip alla som är med om detta får problem med vikten, vilket beror på en kombination av hormoner, mediciner och faktorer de inte själva verkar ha koll riktigt.
Resten av livet
För att inte tala om tröttheten. Jag glömde rätt snabbt bort hur vanliga människor lever eftersom den konstanta tröttheten så snabbt blev en del av vardagen. Jag undrar fortfarande. Förutom någon enstaka medicin som har tillkommit ser min verklighet alltså fortfarande ut så, och kommer göra resten av livet, även om det blir enklare att justera medicinerna när man tvingas tyda kroppens signaler.
Men det här sjönk inte in under några få dagar då jag låg på sjukhuset. Det var först efter, när jag försökte återvända till mitt normala liv och samtidigt tvingades hantera allt nytt som det blev så tydligt. Hur mycket som var sig likt men ändå hade förändrats totalt och aldrig skulle bli detsamma.
Krock mellan gamla och nya
En krock mellan det gamla och enkla livet och det nya och betydligt komplicerade. Och även om det var helt onödigt var det väl också fullständigt naturligt att jag inte kunde låta bli att känna saknad. Och sorg. Över det som var. Och det är väl precis vad jag gör än idag, 12 år senare.
För jag kan blir sugen på att gå ut i vårsolen. Jag ser också fram emot att sitta på uteserveringen. Men så är det plötsligt något som får mig att återuppleva alla tankarna, känslorna. En doft, ett ljud, en stämning – jag vet ofta inte vad det är eller varför. Men så växer klumpen i halsen. Eller så dyker några tårar upp bakom solglasögonen (”pollenallergi”).
Fast bara så ni vet: der händer rätt ofta att jag vaknar, ser att vårsolen skiner, tänker ”fan heller” och bara drar ner persiennenn.
Ovanligt sentimentalt babbel?
Så, det här var möjligtvis ovanligt sentimentalt babbel från min sida. Jag vet inte vad jag vill med det och har ingen röd tråd. Det var bara något som var tvungen att komma ur. Och jag grät i princip varje sekund. Det tror jag är bra. Istället för att göra det på en uteservering.