Jag har två starka intressen – träning och feminism. Jag har känt att det har varit svårt att kombinera detta, för ärligt talat tycker jag inte att träningsvärlden är särskilt jämställd. På många sätt är träningsvärlden en liten bubbla där normer om traditionella könsroller upprätthålls, och där kvinnor visserligen får ha muskler – så länge de är smala och slanka samtidigt. Män får däremot mer än gärna vara stora och starka.
Samtidigt vet jag att träningsvärlden är så mycket mer än så. Varje dag ser jag ju starka, coola kvinnor som lyfter vikter som män aldrig skulle kunna drömma om. Jag tycker faktiskt att styrkelyft är en av de mest feministiska idrotterna som finns, och kanske är det också en anledning till att jag fastnade för det.
Styrkelyft handlar helt enkelt om att lyfta tungt, oavsett vilket kön du identifierar dig med, hur låg fettprocent du har eller hur snygg du är där på tävlingspodiet (för ärligt talat är det ingen som är särskilt snygg i den där tävlingstrikån). Här får vi kvinnor möjligheten att satsa stenhårt på något som traditionellt sett har setts som ”manligt”, och ingen reagerar på det – faktum är att det för första gången var fler kvinnor än män som deltog i svenska mästerskapen i styrkelyft förra året.
Den här feministiska inställningen kan jag även se inom bland annat tyngdlyftning och crossfit, och jag hoppas att den ska sprida sig till resten av träningsvärlden. Jag tror faktiskt att den kommer göra det när vi är tillräckligt många kvinnor som vet att vi får vara stora, starka, tjocka, muskulösa, smala, sminkade, osminkade, halvnakna, iklädda burka eller vad vi nu vill – utan att be om ursäkt
Häromdagen stötte jag faktiskt på ett ord som beskriver just den här strävan jag har av att förena träning och feminism för att skapa en träningsvärld där total jämställdhet råder. Det är grymma Lofsan som har myntat uttrycket träningsfeminism- det var visserligen ett tag sedan, men jag hade missat det klockrena uttrycket helt. Hon beskriver träningsfeminism såhär:
”För mig betyder Träningsfeminism att jag vill kliva ur normativa system där bland annat män förväntas träna på ett sätt och kvinnor på ett annat sätt, inte för att de vill det eller behöver det utan för att de förväntas göra det, utifrån sitt kön. Jag tycker också att det är viktigt att lyfta fram vilka syften, mål och drivkrafter vi har till träning. Den gamla synen där män ska träna för att bli större och kvinnor för att bli mindre känns så förlegad. Istället tycker jag att vi ska lyfta fram varje individs inre glöd och engagemang till träning. Vi ska känna att vi kan, oavsett vem vi är.”
Och jag har (för en gångs skull) ingenting att tillägga. Den beskrivningen sätter fingret på exakt det jag älskar med träning – och det jag hatar med träning, eftersom det är långt ifrån självklart att det ska se ut så. Det beskriver också exakt det budskapet jag vill sprida med den här bloggen.