Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg på facebook, där en person menade att det inte alls finns någon klyfta mellan ”hälsosamma” och ”ohälsosamma” eftersom vi alla har samma möjligheter att träna och äta hälsosamt. Och sådana påståenden hör jag ofta inom träningsvärlden – det vill säga att alla kan om de bara kämpar, och att det bara är beslutsamhet som skiljer de som har nått sina mål från de som inte har det.
Men nej. I den bästa världen hade det kanske varit så, men alla har olika förutsättningar och möjligheter här i livet. Det finns så mycket som påverkar om en person kan träna mycket eller äta hälsosamt. Själv kan jag oftast träna, och då kan jag träna mycket. Men på grund av min sjukdom, som jag skrev om här, kommer jag ibland in i svackor då är jag är jättetrött hela tiden. Då har jag svårt att klara av vardagen, och att ta mig till gymmet är helt omöjligt. Ibland har jag tvingat mig till gymmet ändå för att ”alla kan om de bara vill”, men då har jag börjat gråta för att det känns så himla svårt.
Vid de här tillfällena hade det inte känts bättre om du hade skickat en inspirerande video på någon med ett tydligt handikapp som ändå klarar av att träna eller ett citat om att alla kan nå sina mål om de bara kämpar. Personen på videon har uppenbarligen kämpat och nått jättelångt, men det spelar ingen roll för mig just då. Alla sjukdomar är olika, vissa gör att det blir riktigt svårt att leva hälsosamt. Inte heller när jag mår bra har jag samma förutsättningar som de flesta andra jag tävlar mot, eftersom jag ständigt måste ta kortison och andra hormonpreparat för att leva. Jag måste jobba hårdare för att nå samma resultat som de flesta andra jag tävlar mot, och det tycker inte jag är lika villkor.
Nu använder jag mig själv som exempel eftersom det är det jag känner till. Men det gäller såklart så många andra sjukdomar, både fysiska och psykiska. En person som har ont i hela kroppen är säkerligen nöjd om den klarar av de vardagliga sysslorna, att gå och träna finns nog inte på kartan. Och personen som är deprimerad och inte alltid kommer upp ur sängen på morgonen blir inte motiverad av dina ”alla kan om de vill”-motton.
Men det behöver inte handla om sjukdomar, det kan också handla om ekonomiska förutsättningar. Nej, för dig och mig kanske en köttbit med broccoli inte är särskilt dyrt. Men för den arbetslösa personen med fyra barn att försörja kan det vara det. Då lockar nog pastan mer, och det tycker inte jag att vi kan klandra den personen för. Och hur ska den här personen ha råd med gymkort? Jo, jag är medveten om att det går att träna med kroppsvikten och att det oftast finns gratis utegym att använda. Men där är redskapen ofta begränsade, och det är inte konstigt om det är svårt att hålla träningsmotivationen uppe när man varken kan få någon variation eller progression i träningen.
Det jag vill säga är helt enkelt att vi alla har olika förutsättningar och möjligheter, och det är inte så att ”alla kan om vi bara vill”. Det är utmärkt om någon blir motiverad av det-finns-inga-ursäkter-motton, men för många av oss som faktiskt har begränsningar känns det mest förminskande. En person kan vara bäst i världen om den lyckas gå till gymmet en gång i månaden. En annan om den bara tar sig till gymmet. För mig är det helt fantastiskt om jag inte är extremt överviktig på grund av min sjukdom. Så kan vi uppskatta detta och inte tro att alla kan göra lika mycket och nå lika bra resultat ”om de bara vill”?
För vi är nog många som vill det jättemycket, utan att klara det.