Några anledningar till att jag trivs som bäst under de kallare och mörkare månaderna.
Jag har så länge jag kan minnas föredragit höst och vinter framför vår och sommar. Den här tiden på året kopplar jag ärligt talat mest till olika måsten och krav, som gör att jag har konstant dåligt samvete över något – i de flesta fallen helt i onödan. Och jag är antar att jag inte inte är ensam om det. Varför?
En del av mig vill vara ute och och bli solbränd, men när jag väl är i solen känner jag hela tiden ångest över att jag borde ta på mer solskyddsfaktor.
Och jag vill lägga upp massor av härliga badbilder utan att bidra till illusionen av att ”alla andra” har en sådan där omöjligt perfekt sommar.
Jag vill passa på att jobba och tjäna massa pengar när jag är ledig från skolan men också vara utvilad när jag kommer tillbaka efter sommaren.
Även jag drabbas av ”strandhets” och får kroppskomplex på sommaren men känner mig som en dålig förebild om jag ens tänker tanken på att anpassa mig till skönhetsnormerna.
Jag vill gå på alla härliga sommarfester men inte festa för mycket för herregud jag är ju inte 20 längre.
Jag känner att jag borde plugga, träna och annat vettigt men så fort solen skiner ute tror jag att jag måste passa på att vara ut och njuta i den istället.
Jag vill skriva det här och minst dubbelt så många punkter till, men självklart är jag rädd att verka för bitter ”för det är trots allt sommar” och jag borde ju egentligen inte klaga.