2022 var året då jag gjorde en helomvändning som chockade många – inte minst mig själv. Här försöker jag svara på några av alla frågor jag har fått sedan jag återvände till skolbänken.
Hade någon berättat för mig för ett år sedan att jag idag skulle studera programmering på heltid hade jag knappt trott på det. Jag var ju journalist, vilket hade varit min dröm sedan grundskolan. Dessutom jobbade jag med min hobby, träning. Samtidigt fick jag mängder av förfrågningar om samarbeten från stora företag.
Jag förstår därför att många blev förvånade när jag plötsligt efter sommaren började plugga igen. Sedan dess har jag fått massvis av frågor om bland annat varför jag gjorde det, hur det kommer sig att jag valde just programmering och vad som kommer hända framöver. Här försöker jag svara så gott jag kan – även om jag själv inte ens har alla svaren.
Konstant oro
För många framstod det förmodligen som att jag levde drömmen som kunde försörja mig genom att göra det jag älskade: skriva och träna. Och visst kände även jag så ibland. Men det var ärligt talat inte särskilt ofta. För varken media- eller träningsbranschen är direkt kända för schyssta villkor, och trygga anställningar existerar knappt.
Även om jag inte hade några problem att få det att gå runt ekonomiskt fanns en konstant oro inom mig. Jag hade sällan någon aning om vad jag skulle göra om två månader, och ibland inte ens dagen efter. För det var inte ovanligt att de där sex inplanerade PT-kunderna i slutändan bara var en efter att avbokningarna hade ramlat in under dagen.
Riktiga vändpunkten
Jag var därför ständigt på jakt efter nya jobb och uppdrag, och kunde aldrig slappna av och känna mig nöjd. Det resulterade i perioder då jag bokstavligt talat arbetade dygnet runt, men också perioder då jag mest gick hemma och hade ångest över att jag inte hade något jobb inbokat just då.
Det här är såklart inte unikt för mig. Det är verkligheten för de flesta som frilansar, och något jag till viss del hade räknat med. Men det var i stort sett omöjligt att vara förberedd på det som skulle ske. Det som blev den riktiga vändpunkten och verkligen fick mig att ifrågasätta mitt yrkesval.
Arbetsschemat tömdes på några dagar
Den vändpunkten kom när Ryssland invaderade Ukraina. Och det kan låta märkligt att det skulle ha någon större påverkan på mitt yrkesliv. Men plötsligt avbokades uppdrag som var planerade sedan länge eftersom tidningarna prioriterade bevakningen av kriget istället. På samma sätt ville företag hellre visa sitt stöd för Ukraina än lägga pengar på samarbeten med influencers.
Jag har såklart full förståelse för dessa beslut. Men det innebar också att det relativt fullspäckade arbetsschemat jag då hade snabbt tömdes. Till slut återstod bara några få jobb. och tankarna på att byta karriär helt växte sig starkare och starkare. Men till vad? Journalist var trots allt det jag var utbildad till och hade arbetat med sedan gymnasiet.
Överraskande besked
Men så ramlade jag av en slump över en fem dagar lång nybörjarkurs i programmering. Jag bestämde mig för att testa, ärligt talat mest för att jag var sysslolös. Och det visade sig att det inte alls var obegripligt, till skillnad från vad jag hade förväntat mig. Dessutom insåg jag snabbt att det var betydligt mer kreativt och intressant än att bara sitta och knappa in koder.
Efteråt kände jag att jag ville lära mig mer. Trots att anmälningstiden egentligen hade gått ut och jag inte ens hade alla meriter som krävdes chansade jag och sökte in till olika yrkeshögskolor. Bara några veckor innan skolstart fick jag till min stora överraskning besked om att jag hade kommit in på en tvåårig utbildning i frontend- och apputveckling på Changemaker Education.
Ständigt förvånad
Jag tackade självklart ja. Nu har nästan en termin passerat och jag har så mycket mer att lära mig. Samtidigt blir jag ständigt förvånad över hur långt jag har kommit på den korta tiden – jag kan trots allt programmera spel som åtminstone fungerar och skapa hemsidor som ser rätt bra ut. Nu återstår ett och ett halvt år innan jag (förhoppningsvis) är färdigutbildad och redo att ge mig ut i arbetslivet.
Så, har jag bara släppt journalistiken? Struntat i träningen? Kommer min instagram fortsätta på samma spår? Just nu tar ärligt talat skolan så mycket tid och energi att jag knappt hinner med något mer. Men i grund och botten älskar jag fortfarande att skriva, lyfta vikter och speciellt att kombinera båda. Så självklart vill jag att det ska vara en del av mitt liv på något sätt. Just nu är det bara svårt att säga hur och i exakt vilken form.