Att dela med sig av goda råd är en sak. Att själv följa dem en annan. Och efter de senaste veckorna är det tydligt att jag är betydligt sämre på det sistnämnda.
Ni har förmodligen inte missat att jag tvingades ta en paus från träningen av rätt självklara anledningar när jag först drabbades av magsjuka, för att sedan direkt åka på några veckors covid. När jag väl kände mig redo att återvända till gymmet förstod jag såklart att jag inte bara kunde fortsätta där jag slutade.
Jag var extremt svag efter att ha tillbringat den största delen av tiden sängliggande i flera veckor, och hade dessutom kvar en hel del bieffekter kvar efter coviden. Jag skrev till och med ett inlägg med mina bästa tips på viktiga saker att tänka på efter ett träningsuppehåll, ni kan läsa det här.
Så, nu när det har gått en månad sedan jag skrev det inlägget är det kanske läge att fråga sig hur bra jag själv har varit på att följa mina egna råd? Och svaret är: katastrofalt dålig. Här är några tecken på det.
1. Ingen mjukstart
Alla förstår ju att man att inte kan gå från att sova 20 timmar om dagen till att träna hårt varje dag. Givetvis bör man trappa upp träningen gradvis under flera veckor, för att vänja sig både fysiskt och psykiskt. Men hur självklart det än är i teorin så var det inte alls vad jag gjorde i praktiken.
Kanske berodde det på att jag saknade träningen så mycket eller att jag själv blev positivt överraskad över hur bra jag faktiskt reagerade på träningen. Men om jag ska vara ärlig dröjde det inte lång tid innan jag tränade varje dag igen – och att jag skulle ta det försiktigt i början och inte pressa mig själv för hårt råkade jag visst oftast glömma när jag kom till gymmet.
2. Jag jämförde mig med mig själv
I det förnuftiga inlägget jag länkade ovan var en av de viktigaste punkterna jag lyfte fram att man ska undvika att jämföra sig med sig själv. Att man helt enkelt ska acceptera att man inte kan prestera på samma nivå som innan uppehållet. Ja, det var ju lättare sagt än gjort.
Att jag fick för mig att jag skulle lära mig att stå på huvudet igen är ett bevis på hur värdelös jag var på att följa det rådet. Det är något jag lärde mig för några år sedan, men knappt har gjort sedan dess. Och att ge sig på det igen är något av det sista jag skulle rekommendera i den situationen.
Att stå på huvudet är trots allt ett exempel på något du antingen kan eller inte. Det finns liksom inget mellanting, vilket gör det omöjligt att undvika att man jämför sig med vad man presterade tidigare. Jag lyckades i alla fall, så nu kan ni förvänta er en sommar fylld av bilder där jag står på huvudet i diverse solnedgångar.
3. Jag lyssnade inte på min kropp
Men var jag vettig nog att göra allt detta samtidigt som jag var noggrann med att ta hänsyn till hur det kändes, både fysiskt och psykiskt? Inte alls. Jag har bara kört på. Som tur är har det inte resulterat i några skador eller liknande.
Däremot har jag märkt att min motivation har dalat under den senaste tiden och att energin har varit lägre under passen än tidigare. Så med det sagt ska jag försöka bli bättre på att följa mina råd. Men nu vet ni alla att ni inte kan lita på mig när jag skriver det.