När det brister

Om en helg som inte alls blev som planerat.

Jag hade förväntat mig en helt vanlig helg i Stockholm – ja, om än aningen begränsad med tanke på Corona. Mina planer var att avsluta jobbveckan genom att hålla i ett gruppass på Rosa Skrot i fredags, för att sedan dricka vin i vårsolen och träffa vänner. Så blev det inte riktigt.

Istället sitter jag här i sommarstugan i Kalmar tillsammans med mamma, pappa och hunden Sivan och mina enda planer framöver är att vila, vila och vila. I torsdags brast nämligen allt. Jag råkade nämligen ut för en av de kraftigaste ångestattackerna jag har haft.

Inte kunna andas

Jag pratar alltså inte om ångesten man kan få om man har druckit lite för mycket eller sagt något dumt. Jag pratar om att under flera timmar inte kunna ta ett enda andetag och att ligga och skaka så mycket att jag bokstavligt talat har träningsvärk nu efteråt.

Även om jag aldrig hade förutsett att just det skulle ske så är jag egentligen inte förvånad över att jag till slut bröt ihop. Jag drabbas nämligen varje år av någon slags vårdepression, och under den här perioden har jag i princip alltid mer eller mindre ångest.

Annorlunda vår

Men som vi alla vet har den här våren varit lite annorlunda. Å ena sidan kanske jag inte ska klaga – varken jag eller någon jag känner har fått Corona. Å andra sidan har den i allra högsta grad präglat stora delar av mitt liv, och ökat den mentala påfrestningen något enormt.

Faktum är att jag är riskgrupp för Corona, eftersom jag saknar hypofysinsufficiens sedan jag opererade bort en hjärntumör. Det innebär nämligen dels att mitt immunförsvar är sämre, och dels att jag troligtvis hade påverkats mer om jag hade drabbats av Corona.

Psykisk stress

Och jo, jag och resten av personalen på Rosa Skrot har varit så maniskt petnoga med hygienen och vi har rengjort varenda liten yta vi har berört. Men att som riskgrupp tillbringa så stor del av min tid på ett gym har ändå inneburit en hel del psykisk stress och orostankar.

För att inte tala om alla företag som har hört av sig och velat skjuta upp eller helt ställa in diverse samarbeten, skribentuppdrag och föreläsningar. Ja, du vet, sånt som skulle betalt min hyra och så. Det här kanske inte låter som särskilt allvarliga saker – jag har ju trots allt hållit mig frisk.

Vila upp mig

Men kombinationen av allt detta, och förmodligen mer, gjorde att det brast. Efter att ha blivit ompysslad av föräldrarna och fått gosa med hunden Sivan mår jag mycket bättre, även om trycket över bröstet finns kvar. Och jag vet att jag måste ta det extremt lugnt de kommande dagarna för att inte bryta ihop igen.

Så jag kommer lägga en stund på att vila upp mig här i Kalmar, till exempel genom att göra det på bilden: sitta på bryggan med Sivan och äta hamburgare. Men även om ni inte kommer se mig i fysisk form på Rosa Skrot kommer ni troligtvis kunna räkna med att fortsätta få träningspepp och inspiration här på bloggen (eftersom jag förmodligen går under av tristess annars).

Tack

Vill bara avsluta med ett stort tack till världens bästa föräldrar, som inte tvekar om att hämta hem mig och pyssla om mig oavsett om jag är 7 eller 27. Men ni kan vara så säkra på att jag kommer tillbaka till Stockholm, för jag saknar redan alla vänner, kollegor och mina fina PT-kunder.