Då var kroppshatet min enda drivkraft till att träna – nu hjälper träning mig att acceptera min kropp som den är. Här berättar jag om hur tunga lyft har hjälpt mig att bli av med kroppshatet.
Året var 2011. Det hade gått ett år sedan jag opererade bort en hjärntumör, och hela mitt liv hade vänts upp och ner. Men jag fokuserade inte så mycket på alla mediciner jag skulle vara tvungen att ta resten av livet – en effekt av att jag i och med operationen fick en förstörd hypofys och därmed inte längre hade någon hormonfunktion. Jag var inte ens särskilt bekymrad över den ständiga tröttheten jag hade drabbats av. Nej, det enda jag brydde mig om var att jag hade gått upp i vikt.
Att det var en i princip oundviklig konsekvens av operationen och den efterföljande medicineringen med bland annat kortison var läkarna tydliga med. De berättade tidigt att så gott som alla som går igenom detta blir överviktiga. Just då, när det bara hade gått någon dag sedan det traumatiska beskedet om tumören och operationen, brydde jag mig dock inte. Jag hade alltid varit underviktig och såg fram emot att lägga på mig några kilon.
Starkt kroppshat
Men månaderna gick. Jag såg hur min kropp förändrades. Att jag regelbundet var tvungen att komma till läkaren för att vägas gjorde det inte heller lättare för 17-åringa Sara att acceptera sin kropp. Nej, allt det här mynnade ut i ett starkt kroppshat. Och en fast beslutsamhet om att jag skulle göra allt för att förhindra viktuppgången.
Så 2011 stod jag där på crosstrainern, spinningcykel eller löpbandet varje dag. Ofta med målet att jag där skulle förbränna lika mycket kalorier som jag totalt fick i mig den dagen. Jag avskydde det, men trodde att jag skulle vara tvungen att göra detta varje dag, resten av mitt liv – komplett med att räkna varenda kalori jag stoppade i mig.
Tanken på att det här numera var mitt liv gjorde att jag kunde börja gråta mitt under ett spinningpass. Jag fick gå av spinningcykeln, komma med någon ursäkt om att jag hade astma eller liknande och gå in på toan. Sedan gick jag tillbaka till passet. Och satt en extra stund på spinningcykeln för att kompensera för den där träningstiden jag hade missat när jag grät på toan.
Vändningen
Så, hur blev träning något som jag inte bara älskar – utan också något som hjälper mig att gilla min kropp? Vändningen kom i form av en kettlebell. Jag hade hört att man brände mycket kalorier av kettlebellträning, så jag bokade in mig på en gruppträningsklass där man tränade med det. Efter den timmen som klassen pågick var jag chockad. Jag hade tränat och haft riktigt hög puls i en timme – utan att en enda gång kolla på klockan eller ens önska att det skulle ta slut.
Det var en stor kontrast mot min vanliga träning, där jag vanligtvis behövde täcka över klockan på maskinen för att jag annars inte kunde låta bli att kolla på den varje minut. Så jag fortsatte träna med kettlebells på egen hand. Målet var fortfarande enbart att bränna kalorier och gå ner i vikt, men det fanns en avgörande skillnad: jag hade hittat en träningsform som jag faktiskt tyckte var kul.
Ny drivkraft
Så småningom vågade jag mig till och med till en crossfit-box. Från början var min enda motivation fortfarande att gå ner i vikt, men efter ett tag började en ny drivkraft smygas in: prestationen. Crossfit-atmosfären, där alla hela tiden vill bli snabbare, starkare och mer akrobatiska, smittade av sig. Och framför allt fick jag testa på att lyfta tunga vikter.
För första gången handlade min träning inte enbart om hur jag såg ut, utan om vad min kropp faktiskt klarade av. Och det gjorde något med mig. Även om jag fortfarande räknade varenda kalori jag stoppade i mig så började jag få ett nytt perspektiv på mig själv och min kropp.
Förändrade inifrån
Den stora förändringen skedde dock först när jag lämnade crossfit-boxen och blev medlem på atletklubben, där allt fokus låg på att lyfta tungt. Tanken var från början att jag skulle komma dit någon gång i veckan, som ett komplement till min crossfit-träning för att bli starkare och bättre tekniskt.
Jag var fast besluten om att det fortfarande var crossfit jag skulle ägna mig åt eftersom det brände fler kalorier! Men det dröjde inte lång tid innan de tunga lyften blev min huvudsyssla. Jag märkte hur alla dessa pass, lyft och vikter som las på inte bara gjorde mig starkare på utsidan – med risk att låta klyschig så måste jag ändå säga att det förändrade mig inifrån.
Stolthet över kroppen
Jag började fokusera mer på vad min kropp faktiskt presterade, och inte lika mycket på hur den såg ut. Jag filmade mina lyft för att se tekniken, och insåg att jag såg rätt cool ut när jag höll i en riktigt tung skivstång. Inte minst kände jag en stolthet över min kropp när jag slog personbästa. Och just då spelade siffran på vågen ingen roll.
Nu får jag det kanske att låta som en spikrak resa. Så var det inte. Ett tydligt exempel på det är när jag skulle delta i min första tävling i styrkelyft, ett klubbmästerskap på atletklubben. Även om jag var så förberedd jag kunde bli ställde jag in tävlingen i sista sekund. Anledningen? Jag hade insett att jag skulle behöva tävla i den tyngsta viktklassen – och några dagar hetsbantning hade inte hjälpt.
Bästa botemedlet
Jag har absolut fortfarande svackor när det kommer till relationen till min kropp. Men mitt kroppshat har sakta men säkert sjunkit, hela tiden parallellt med träningen. Det är lite som att varje tungt lyft jag har gjort har tagit mig lite närmare kroppsacceptans. Och när jag tvivlar på mig själv och hur jag ser ut är fortfarande mitt allra bästa botemedel att gå till gymmet och lyfta något jäkligt tungt.