Därför är det ett problem när vanliga motionärer tränar för hårt, för intensivt och för mycket.
Låter det konstigt att jag tycker det är problematiskt när en liten grupp människor tar sin träning på för stort allvar, när det är ett stort samhällsproblem att vi generellt rör på oss för lite? Min uppfattning är att det har blivit mer polariserat. Samtidigt som vi har en alldeles för stor grupp som inte tränar alls känns det som att allt fler inom träningsvärlden blir ”elitmotionärer” – och även det kan vara problematiskt.
Jag pratar om dem som tränar, äter och lever som elitidrottarna – med ett undantag. För elitmotionärerna lever helt vanliga liv, och känner inga pengar på sin träning (om man bortser från rabatten man får på kosttillskott för att visa upp det på instagram). Det är oundvikligt att dessa personer försummar någon del av livet. Det kan vara sömnen, familjen, jobbet eller den generella hälsan – något måste ändå flytta på sig för att elitmotionären ska få tid till sin träning.
Träning för träningens skull
Ett tydligt exempel är att det inte var alls länge sedan triathlon räknades som en extremsport – något som bara de allra bästa ägnade sig åt. Numera tror jag att vi alla känner någon som håller på med det. Och när man vill börja springa och anmäler sig till ett lopp för att få lite extra motivation är det inget femkiloemterlopp eller ens en mil som gäller, utan ett maraton. Vi går inte ens ner i vikt eller bygger muskler enbart för hälsan eller utseendet – då ska vi ställa oss på en scen och posera iklädd enbart bikini. Det är liksom aldrig träning bara för träningens skull, utan finns alltid något mål och syfte med det.
Känner ni igen det? Ja, jag är själv sådan. Det var värre tidigare, när jag tävlade i styrkelyft och tränade två gånger per dag. Jag har nu i efterhand förstått att det var fruktansvärt ineffektivt – jag blev bara övertränad, skadade mig ständigt och fick hela tiden stressa för att hinna i tid till jobbet efter. Om en månad ska jag tävla igen, men den här gången i strongwoman. Och jag känner att min relation till träning har blivit mycket mer proportionerlig i förhållande till vilken nivå tävlar är på.
Mindre allvarligt
För grejen med strongmantävlingar är att inga tävlingar är likadana, och inte förrän nu jag fick veta vilka grenar jag skulle tävla i. En av grenarna är till exempel att gå så långt som möjligt med stenen jag håller i på bilden – och det var först igår jag fick möjligheten att testa den. Därför har jag inte kunnat förbereda mig genom att lägga upp något seriöst program med en basperiod, toppning och allt däremellan. Jag har bara fokuserat på att bli stark och ha en bra kondition, vilket har gjort träningen mindre allvarlig och mer lekfull.
Och det är så det borde vara för oss som inte tillhör eliten och inte tjänar några pengar på vår träning. För triathlon är inte hälsosamt. Det är inte heller hälsosamt att lyfta tungt två gånger om dagen eller att ständigt ha en låg fettprocent. Det är varken bra för den fysiska hälsan, eftersom du riskerar att bli överansträngd, drabbas av hormonrubbningar eller skadas, eller för den psykiska hälsan.
Svårt att hitta balans
Problemet är att många av oss har så svårt att hitta den där balansen. Jag är till exempel säker på att jag hade varit hälsosammare om jag hade bytt ut några tunga styrkepass mot gympa på Friskis. Och fitnessatleten hade förmodligen mått bättre både psykiskt och fysiskt av att skippa matlådorna några gånger i veckan, precis som att triathleten som lägger timmar på träningen varje dag hade gynnats av att halvera träningstiden för att umgås med med vänner och familj.
Nu är det så att jag gillar att lyfta tungt, och jag hade förmodligen avskytt Friskispassen. Därför är det mitt val att fortsätta som jag gör – precis som du kan fortsätta springa flera timmar om dagen eller alltid hålla dig i fitnessform om du trivs med det. Det viktigaste är att du vet att det inte är eftersträvansvärt, snarare tvärtom. Det kan dock vara svårt att komma ihåg när sociala medier fylls av träningsprestationer av olika slag och ingen liksom verkar träna bara för att må bra och hålla sig hälsosam.
Tänkvärt det du skriver! och visst är det synd att det är så många som inte tränar alls! Citerar Kalle Wahlström: ”alla som har en kropp behöver träna”
Jag älskar att träna. Gör det oftast 5 ggr i veckan. Har inget speciellt mål, mer än att få mer muskler och må bra. Behöver inte ha magrutor, inte kunna springa något på viss tid. Kör enligt träningsprogrammet som finns i Lofsans nya bok. Lagom långa pass. Försöker klämma in kondition också, tycker spinning är kul, men nu blir det nog jogg istället, nu när våren är här. Det jag menar är att det är svårt att hitta ”lagom”, och det kräver viss tankeverksamhet för att hitta det som passar en själv bäst. Att ”våga” stå över ett pass för att man hellre vill kolla serier en dag:)