7 år utan hjärntumör – och insikten att jag inte kan allt bara för att jag vill

Om hur min hjärntumör fick mig att inse att jag inte klarar allt bara för att jag vill det tillräckligt – och varför det känns rätt skönt.

Idag är det sju år (plus en dag) sedan jag opererade bort min hjärntumör. Det innebär också att jag har levt sju år plus en dag utan någon hypofys, och därmed inte heller någon hormonproduktion. Att jag under sju år och en dag har varit helt beroende av läkemedel för att ersätta alla hormoner och kunna leva över huvud taget. Under dessa sju år plus en dag har jag också upptäckt att så kallade inspirerande citat om att ”du klarar allt om du bara vill” och att ”det är din inställning som spelar roll” är skitsnack. Och faktiskt så har det varit en rätt skön insikt.

För å ena sidan har jag klarat så mycket mer än jag trodde att jag någonsin skulle behöva gå igenom. Jag har som 17-åring fått besked om att jag har en hjärntumör, inom några timmar befunnit mig på Linköpings universitetssjukhus och ett dygn senare vaknat upp med en bortopererad tumör. Jag har lärt mig leva med vetskapen om att jag är helt beroende av mina mediciner, och att jag dör om jag är utan dem i mer än två dygn.

Börjat gilla mig själv

Jag har också gått från underviktig till överviktig på kort tid – en näst intill oundviklig del av denna sjukdom, eftersom den livslånga behandlingen av kortison ökar fett- och vätskeinlagringen samtidigt som bristen på naturliga hormoner gör att ämnesomsättningen sjunker drastiskt. Och efter att jag i flera år har plågat mig själv genom att äta max 1000 kcal per dag så har jag till slut accepterat det. Jag har till och med börjat gilla mig själv och min kropp – och till och med spridit kroppspositivismen till andra.

När jag för sju år och en dag sedan rullades runt i en rullstol kunde jag inte föreställa mig att jag skulle kunna träna så mycket och så tungt som jag gör nu – i fredags lyckades jag till och med slå personbästa när jag gick runt med ett 205 kg tungt ok på nacken. Allt detta samtidigt som jag har slutfört både en gymnasie- och universitetsutbildning, och dessutom fått mitt drömjobb här på Hälsa & Fitness. Men trots att jag har klarat så mycket så finns det massor av saker som jag vet att jag inte klarar av – hur mycket jag än vill det.

Slut av en shoppingrunda

Till exempel kommer jag förmodligen aldrig bli normalviktig. På grund av min sjukdom behöver jag ligga på ett så extremt lågt kaloriintag för att minska fetmassan att det helt enkelt inte finns någon chans att jag kan behålla någon livskvalitet. Och hur mycket jag än önskade att jag orkar ställa mig och laga mat när jag kommer hem från jobbet – både för att spara pengar och för att få i mig nyttig mat – så går det inte, eftersom all energi går åt till att inte somna direkt.

Ena dagen kan jag lyfta tresiffrigt i marklyft utan några större problem, den andra kan en två kilometer lång promenad göra mig helt utmattad. Ibland kan det kännas som att jag har sprungit ett maraton efter en shoppingrunda, eftersom alla människorna, de höga ljuden och korta promenaderna mellan affärerna innebär en stor stress för min kropp. Och det kommer perioder då jag bara vill gråta, utan att jag själv vet varför. Trots att jag snart fyller 25 ringer jag då mamma och pappa och vill att de kommer och tar hand om mig.

Skuldbeläggande

Och allt detta känns helt okej. Jag har insett att jag varken behöver vara bäst, smalast och mest lyckad, utan det räcker med att jag mår bra och känner mig nöjd med mig själv. På så sätt kan jag fokusera på det jag faktiskt kan – och det känns bra. Så länge ingen påstår att jag visst kan allt bara jag vill det tillräckligt, och att det är min inställning som är fel. Då blir det bara ett skuldbeläggande, som får mig att känna mig lat som inte klara allt det där.

Så om du är en känd hälsobloggare eller träningsguru som är helt frisk utan några begränsningar kan det vara bra att veta att dina inspirerande citat om att ”the sky is the limit” inte motiverar oss alla. Kanske fungerar det för andra som är helt friska, men för oss som inte har möjligheten att göra allt hur mycket vi än vill kan det faktiskt ha motsatt effekt.