Kortisonkris

Jag skrev i det förra inlägget om min fantastiska resa på Playitas. Men det jag inte nämnde var att det hände en mindre rolig incident, som hade kunnat ge riktigt allvarliga konsekvenser för mig. Det var när jag och mamma var på gymmet för att avklara resans sista träningspass efter en hel dag i solen. Jag började känna mig yr och skakig men tänkte att det var värmen och solen som påverkade mig, så jag ställde mig ändå på lyftarplattformen och gjorde några marklyft med 90 kilo. Då blev det tydligt att problemet varken var solen eller vätskebrist – jag var tvungen att få i mig kortison så fort som möjligt för att undvika livsfarliga konsekvenser. Låter det väldigt dramatiskt? Tja, det är egentligen min vardag. För som jag tidigare har berättat så har jag en kronisk sjukdom efter att jag opererade bort en hjärntumör. Bland annat innebär det att jag inte producerar något eget kortisol, och därför behöver kortison för att över huvud taget leva.

Problemet är att ni som är friska har varierande kortisolnivåer beroende på vad ni gör och hur ni mår, medan jag tar samma dos varje dag. Om jag utsätts för någon typ av stress, antingen fysisk när jag till exempel blir sjuk eller psykisk när jag känner mig nervös eller pressad, så behöver jag därför ta en större dos. Annars drabbas jag av så kallad kortisonbrist – något som kan ge allvarliga konsekvenser och i värsta fall vara direkt livsfarligt. Tyvärr har ju kortison i sig rätt otrevliga biverkningar i form av bland annat viktuppgång och benskörhet, därför undviker jag gärna att ta den där extra dosen så långt jag kan. Så dumt nog tog jag ingen extra medicin under resan, även om jag innerst inne visste att det behövdes med tanke på att jag hade haft mycket på jobbet innan jag åkte, tränade två gånger om dagen och befann mig i en otroligt hög värme som stressade kroppen.

Det var alltså inte helt oväntat att jag drabbades av en kortisonkris till slut. Nu ska jag inte överdriva, det hände egentligen ingenting där och då. Mamma hade med sig kortison som jag kunde ta snabbt när jag insåg vad som höll på att hända, och de värsta konsekvenserna var att jag blev extra trött och nu måste knapra mer medicin några dagar efteråt. Men det som är obehagligt är vetskapen om att resan hade kunnat sluta med en ambulanstur, kortisondropp eller något mycket värre än så om jag hade kämpat på och tränat vidare eller om jag inte hade haft medicinen i närheten. Och det är en vetskap som jag bär med mig hela tiden – oavsett om jag sitter på jobbet, hänger framför tv:n, tränar på gymmet, är ute och reser eller på en fest.

Självklart försöker jag alltid ha med mig den livsnödvändiga medicinen och kortet som ni ser här över, men det är ganska svårt att komma ihåg det samtidigt som man försöker leva ett normalt liv med många bollar i luften. Så det där med att kriga på, fortsätta oavsett vad och att aldrig ge upp? Nja, det är inga peppande ord för mig – för mig är det viktigaste att våga känna efter och lägga av i tid.